Kollektivtrafik i samhällsplaneringen
För att nå ett hållbart resande är det viktigt att utveckla goda stationslägen i samspel med den omgivande bebyggelsen. De olika trafikslagen ska också kunna samverka. Kollektivtrafiken bör integreras tidigt i planeringsprocessen.
I den översiktliga samhällsplaneringen ska man se till att lokaliseringsmönster och stadens utvecklingsplaner möjliggör samlade reserelationer. Då får kollektivtrafiken ett tillräckligt stort upptagningsområde. Att minimera skillnaden i tid mellan resor med kollektivtrafik och med bil, restidskvoten, är av central betydelse.
Vidare står kryssningsfartyg för en betydande del i Sveriges växande turistnäring. Forskning pågår också för att utveckla kollektivtrafik på vatten i städer med rätt geografiska förutsättningar. Syftet är att avlasta transportsystemen i städerna.
Planer och program för kollektivtrafik
Kollektivtrafiklagen (prop. 2009/10:200, SFS 2010:1065) började gälla den 1 januari 2012. Där står det att de regionala kollektivtrafikmyndigheterna ska ta fram trafikförsörjningsprogram. Det är viktigt att dessa program harmonierar med den kommunala översiktsplaneringen och planerade infrastrukturåtgärder i området.
Till exempel är Trafikverkets bedömning av kapaciteten på järnvägssträckan en förutsättning för den spårbundna regionala kollektivtrafiken. I enskilda detaljplaner och utvecklingsprogram för geografiskt mindre områden måste stråket där kollektivtrafiken ska gå ses som en planförutsättning och norm. Bebyggelse och gatunät ska anpassas efter kollektivtrafikens behov. På så sätt kan kollektivtrafiken bli det mest attraktiva transportalternativet.
Prioritera kollektivtrafiken
Genom att prioritera bussar, BRT-inspirerande koncept och spårvagnar framför bilar, exempelvis genom kollektivtrafikkörfält och signalprioritering, kan restiden för kollektivtrafiken minska och turtätheten öka. Detta ger stora fördelar, framför allt i trängsel.
Att prioritera kollektivtrafiken framför övrig fordonstrafik handlar inte enbart om att skapa en snabb, pålitlig trafik. Det är också ett bra sätt att öka kapaciteten på gator och vägar med stora trafikantströmmar. Det höjer dessutom kollektivtrafikens status.
Ökad körhastighet och gena körvägar är önskvärt ur såväl ekonomisk som standardmässig synpunkt. Framkomligheten blir ofta begränsad i centrala områden när kollektivtrafiktrafiken ska använda samma utrymmen som biltrafiken. Olika former av prioritering för kollektivtrafiken i korsningar, reserverade körfält och kollektivtrafikgator kan ge väsentliga förbättringar i dessa avseenden.
Fysisk planering för kollektivtrafik
Markanvändning och bebyggelsestruktur har stor betydelse för kollektivtrafikens konkurrenskraft. Utmaningen är att verka för effektivt markutnyttjande och ökad andel kollektivtrafik. En spridd bebyggelse ger dåliga förutsättningar för kollektivtrafik.
För att kollektivtrafiken ska vara konkurrenskraftig krävs bra kundunderlag för hög turtäthet. Restiden förlängs mycket om en resenär missar en anslutning när turtätheten är låg, till exempel för att bussen inte har företräde vid trafiksignaler. För en privatbilist blir motsvarande försening minimal.
I städer bör nya bostads– och arbetsplatsområden planeras med en band- eller fingerstruktur baserat på kollektivtrafikstråk. Förtätning bör ske i befintliga kollektivtrafikstråk. Var bussterminaler, järnvägsstationer och hållplatser ligger, hur de är utformade samt hur området runt dem används har stor betydelse för hur attraktiv kollektivtrafiken blir. Goda stationslägen är sådana som möjliggör bra samverkan med andra färdsätt, så att hela resan fungerar.
Kollektivtrafikens stödfunktioner
För att kollektivtrafiken ska fungera krävs vissa stödfunktioner, där är lokalisering och markanvändning centrala frågor. Det gäller särskilt depåer där bussar och järnvägsfordon kan parkeras och få service och underhåll. Det kan dock vara svårt att få tillgång till mark för detta ändamål, eftersom verksamheten som bedrivs på depåer kan anses störande och inte attraktiv.
Linjedragning
Linjedragningen bör skapa raka och gena förbindelser mellan områdena den försörjer, för att ge de flesta resenärer en snabb resa utan behov av många byten. En tydlig och rationell linjedragning gör att linjerna är lätta att förstå och minnas, vilket gynnar information och marknadsföring. Det ger också bättre driftsekonomi för kollektivtrafiken, vilket i sin tur möjliggör bättre turtäthet.
I områden där staden och vägsystemet har utformats utan en optimal linjedragning för kollektivtrafiken bör man sträva efter att förbättra sträckningen, till exempel genom korta kollektivtrafikgator, egna ramper, broar eller nya undergångar. Sådana infrastrukturprojekt kan vara mycket lönsamma om de leder till betydande förbättringar i servicenivå eller minskade driftskostnader.
Det är viktigt att hållplatser för kollektivtrafik, vare sig det är buss, spårvagn, färja eller tåg, är utformade så att transportmedlet är tillgängligt för alla. Det kan handla om bland annat höjden på plattformar eller hållplatser. men också anpassning vid bryggor så att rullstolsburna kan komma ombord på tåg, färjor och bussar. Markeringar i beläggning underlättar för synskadade att känna av hållplatsens läge.